nyårsdagen

Haha, kul att jag och mormor och morfar ramlar hem nästan samtidigt. Älska mina gener. Nyårsnatten var mycket, mycket fin. Min allra bästa vän, som jag har glidit ifrån eftersom att han pluggar i UK nu, var i landet och vid ett-tiden åkte jag till honom och partade. Mycket fint. Har inte sovit ännu. Druckit massvis av körsbärsvin och champagne. Är typ fortfarande på lyset. Ska försöka att inte räkna kalorierna. "Rolig" grej: I somras förstörde jag en nästan sprillans ny digitalkamera på festival och tvingades att använda en ganska gammal och dålig en. I natt förstörde jag denna dåliga kamera också OCH tappade bort min mobil. 2011 - teknologins år. Ni kommer säkert snart att få läsa ett vefyllt inlägg om att min skivspelare har gått sönder. *ta i trä*

Behöver lite "kärleksråd" typ. I ett år snart har jag pratat med en kille jag aldrig har träffat. Vi har pratat om nästan allt möjligt (inte ana) och jag betraktar honom som en av mina bästa vänner. För att berätta lite om denna kille: Han bor i en liten stad, långt i från Stockholm, från vad han har berättat är han väldigt osocial, tafatt och blyg. Han är typ rädd för tjejer och har aldrig haft en flickvän och han är 19, jag tycker det är så himla gulligt med tanke på hur männen jag annars beblandar mig är. Vi "träffades" via varandras bloggar för två år sen (en typ oanonym blogg jag hade förut där jag skrev mycket om musik, böcker och tv-serier och typ dikter och berättelser ur mitt liv, gud vad jag verkar lam nu) men jag har slutat att blogga på den bloggen medan han har fortsatt på hans.

I går skrev han en "nyårskrönika" på sin blogg där han skrev "Olycklig kärlek" i underrubriken "Sämst 2010". Och vi har då pratat jättemycket det senaste året, ofta varje dag i flera timmar och han har inte alls nämnt något om någon tjej överhuvudtaget eller att han är kär. Jag vill inte verka alltför självupptagen men det känns som att denna olyckliga kärlek är i så fall riktad mot mig. När jag kommenterade nyårsinlägget valde jag att ignorera infon om den olyckliga kärleken och koncentrera mig på annat. Men alltså vad ska jag göra? Jag vill fråga om vem det är, men jag vill inte fråga "Vem är det?" för det skulle på något sätt kännas okänsligt, med tanke på att det nästan är givet att det är jag men jag vill inte fråga "Är det jag?" för det skulle kännas självupptaget och fel och vad skulle denna pojke svara med? Och jag är inte alls kär i honom, men jag bryr mig om hon jättemycket (insåg nu att jag bryr mig om fyra personer och inte tre som tidigare inlägg har sagt, men det är väl lite osäkert med tanke på att jag helt enkelt har glömt att jag bryr mig om honom och då kanske jag inte bryr mig alls? skit samma). Vad osammanhängande det här blev (ingen sömn, kanske fortfarande full). Men i alla fall: Min första instinkt är att ignorera hela grejen tills han bestämmer sig för att berätta något (vilket han antagligen aldrig kommer att göra, för han är så osäker på sig själv) men finns det något bättre sätt att göra det här på?

MVH
Känslomässigt handikappad

Nu måste jag ta en tupplur.