Mina föräldrar skiljdes när jag var typ ett eller två år och jag har bara träffat min pappa en handfull gånger.
Det var typ världens vårdnadstvist, men mamma vann och jag lärde mig att hata min pappa på grund av henne men nu när jag har vuxit upp så inser jag att han antagligen var en lite bättre person än min kära mor, men som har förstått det kunde han vara väldigt våldsam ibland, men det kanske egentligen bara var en reaktion på min mammas beteende, skitsamma. Nu känns det i alla fall för sent för någon form av återförening, ska jag vara riktigt ärlig och krass bryr jag mig inte så mycket.
Min mamma... Finns väldigt mycket att säga och ändå så lite. Hon har vissa hjärnproblem, främst borderline personlighetsstörning och otroliga aggressioner. På grund av det så känns det som att jag borde vara mer förlåtande över hur hon har behandlat mig och min syster under våra liv men vi fick reda på det så sent i våra liv att bitterheten helt har tagit över. Hon slängde ut min syster när hon var femton och mig när jag var sexton. Tur att vi har våra morföräldrar, de allra bästa i världen. Jag tror att hon har väldigt svårt att se andra människor och andra människors behov vilket är varför jag har kunnat ägna mig så mycket åt min ätstörning utan att bli inlagd och behandlad tidigare/oftare. Att älska andra är nog ett koncept hon inte förstår, men hennes högsta önskan är nog att bli älskad själv, tyvärr isolerar hon sig ifrån alla människor som älskar henne på riktigt. När jag tänker efter så tycker jag så väldigt mycket synd om henne under allt mitt förakt. Jag har ändå en soft spot för henne. Hon är trots allt min mor och när jag tänker på de bra tillfällena som t.ex. när hon överraskade mig med biljetter till en Håkan Hellström-konsert och var på jättebra humör, då saknar jag henne. Min mamma har världens mest smittsamma humör, när det är ett bra humör är allting i världen frid och fröjd.
Jag vill nämna mina morföräldrar här också, eftersom de är mina surrogatföräldrar, eller hur man ska uttrycka det. De är som sagt världens bästa personer och är ett enormt stöd för både mig och min syster. Vi spenderade mycket tid hos dem när vi var yngre också, men när jag var åtta så blev mamma av någon anledning väldigt arg på dem och bröt kontakten med dem; utöver att få dem att hjälpa henne med pengar när det behövdes. Så det var en ganska lång tid då vi inte sågs så ofta. Det var mycket tråkigt. Det är skönt att vi har återfunnit kontakten igen även om det är under mindre trevliga omständigheter. Morfar är typ världens smartaste och om det är någonting jag undrar så är det helt säkert att jag kan fråga honom och få ett långt uttömmande svar på det hela, oavsett om det handlar om bolåneräntor eller Israel/Palestina-konflikten. Mormor och jag brukar ha långa filosofiska diskussioner när vi båda känner för det. Sen jag flyttade hit så har jag känt stabilitet för första gången på flera år och det kommer jag vara dem evigt tacksamma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar